Life is what happens

Härom dagen lyssnade jag på ett klipp från P3 Planet, där de besökte Brighton (en länk hittar du här ). Det pirrar inom mig för jag vet. Jag vet att jag snart står där. På stranden, med stadens surr bakom ryggen. Ett helt nytt kapitel i mitt liv. Jag vet, det låter jäkligt klyschigt och det är nog det. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är less på Umeå, på att trampa runt i samma fotspår och möta samma utmaningar hela tiden. Jag vill iväg, möta nya spännande människor och "testa mina vingar".

“Don't cry because it's over, smile because it happened.”
― Dr. Seuss

För många ungdomar är nog Umeå idealstaden, den har ett rikt studentliv, bra affärer och hyffsade nattklubbar. Fy sjutton, det där lät som en informationskatalog från Universitetet, om man byter ut "hyffsade" mot "många" eller nåt. Saken är den, att för mig är den allt annat än ideal. Och ska jag vara ärlig så är det enda som håller mig kvar mina vänner (ni vet vilka ni är och att jag kommer att sakna er grymt!).

“Promise me you'll always remember: You're braver than you believe, and stronger than you seem, and smarter than you think.”
― A.A. Milne

 

Så när jag till slut står där på flygplatsen, så hoppas jag att jag inte ser tillbaka. Jag ångrar ingenting, det är slöseri med energi och om en levt rätt så behöver man inte ångra livet. Jag hoppas att jag ser framåt och att jag packat min väska så väl att mina vänner följer med mig, även om jag inte kan komma med varm choklad till dem på morgonen under några månader (internt skämt, sorry).

 

“Life is what happens to you while you're busy making other plans.”
― John Lennon