Igår kväll hittade jag en blogg som påminner starkt om min egen. Den handlar om en tjej som åker till England, för att vara i Brighton och plugga i ett halvår (freaky coincidence!). Jag läste de fyra första inläggen och magen pirrade hela tiden. Det hon beskrev kanske kommer vara min verklighet om tre månader. Hon skrev att när hon blev ensam på flygplatsen, efter att ha sagt adjö till sin familj, så grät hon i en timma. Det vred sig om i mig mage när jag läste detta, för även om jag är jättetaggad på att åka, så är jag samtidigt skitskraj! Tanken på att för första gången var hemifrån så länge, i ett helt annat land, bland okända människor... det skrämmer skiten ur mig ibland.

Men samtidigt är det bara 6 månader av hela mitt liv, och jag ska banne mig klara det! Vilken erfarenhet alltså! Och en enorm chans att utvecklas och lära känna mig själv och hur jag hanterar olika situationer. Jag tror jag vet vem jag är, men ibland förvånar jag mig själv. Det här är en chans för mig att verkligen landa i vem jag är och förhoppningsvis lära mig något nytt (förutom all engelska som jag planerar att lära mig).

Åh herre Gud! Det där sista lät som en personligt brev eller nåt. Sorry about that, jag är inte van att skriva på bloggar. Den längsta livslängden på mina bloggar har varit 1 månad... och ingen av dem har varit särskilt väl läst eller särskilt bra för den delen.

Jaja, i alla fall... var var jag... Ja juste! Jag tänkte visa er en film från Brighton, en reklam/informationsfilm från EF :)

AAAAAAAH HIT SKA JAAAG :D